Bokmärken

Jag tycker om bokmärken också, all typ av konsumtion kopplad till läsning är lustbetonad konsumtion.

Men det här är en debatt mellan mig och mina vänner, som kan bli förvånande skarp. Det är som hur man äter sina kex: man gör som man alltid gjort, och som resten av familjen gör, och allt annat känns fullkomligt naturvidrigt. Det finns de som istället för att ha trevliga bokmärken att leka med medan man läser hellre - chock - viker hundöron, eller de som tar vad som finns i närheten och tycker att det inte är så noga. Min vän tycker att det bästa bokmärket alla kategorier är en liten bit tidning, som är tunt nog att inte falla ut.

Jag, å min sida, vill att bokmärkena ska vara vackra, tunna (så att de inte böjer boken), och långa, gärna långa nog för att sticka ut på var sin sida. Helt enkelt, jag vill att de ska se ut såhär:

Det är en driftig människa som börjat göra bokmärken av gamla böcker. Å ena sidan bäcks habegäret; de är så vackra... Men bokälskaren i mig tvekar. Får man verkligen göra så med böcker? Lovar hon då att resten av boken var bortom räddning, så att det här är mer som organdonation? Jag kan ge bokryggen ett nytt och längre liv, men bokslakt är bara snäppet bättre än bokbränning.

Märker ni att inläggen nu framåt jul verkar väldigt present- och konsumtionsinriktade? Det är en fullkomlig slump, jag lovar...

Agatha Christie-smycken

Nu börjar det snart lida mot jul, även i böckerna värld. Och vad kan passa bättre då än lite diskreta hintar i form av blinglänkar? Man kan aldrig ha för mycket böcker eller smycken. Eller kombinationer därav:


Här finns både örhängen och armband med klassiska Agatha Christie-omslag. Fabulous! Det enda smolket i bägaren är att det är främst är titlar med Hercule Poirot och jag har aldrig riktigt förstått storheten med honom jämfört med den underbara Miss Marple.

Adventsquiz

Förra året hade bloggen Total Eclipse en alldeles lysande quiz om böcker (och film och annan populärkultur och sånt däringa) under december. Och det verkar som att de gör om det i år också. Vad roligt för oss som mest gör SVDs ganska trista litteraturquiz om och om igen.

Som förberedelse och för att komma i stämning kan ni alltid testa er själva på förra årets quiz. Bara börja här, jobba er framåt genom december, och tjuvtitta inte fram mot facit i slutet av månaden!

Bokmode

Det närmaste jag hittills kommit att klä mig i böcker är när jag somnar med boken i sängen (alternativt på någon bänk), och sedan vaknar med boken tryckt mot ansiktet och konstiga veck på kinderna. Det här kanske skulle kunna vara ett alternativ?

Det är Alexander McQueen som var så litterär redan 2008...

En mystiskt dålig bok

Det här med Nobelprojektet har blivit ganska hånat i min närhet för att det hittills varit lite si och så med läsglädjen – vi har läst mycket som är mer eller mindre plågsamt, och ganska lite som varit de stora upplevelser som man kanske skulle förvänta sig av just böcker som fått ett av världens finaste bokpris.

Men till Nobelböckerna försvar ska sägas att jag har läst sämre böcker. Vissa böcker är helt enkelt rysliga. Och en del är dåliga på ett sätt som är svårt att riktigt beskriva. Mitt bästa exempel är Bengt Söderberghs "Ur sommarnattens famn". Det som gör den intressant är att nämligen att det är svårt att riktigt peka på varför den är så himla dålig. Andra böcker kan man peka på språket, historien, upplägget – och det har jag mycket riktigt gjort för flera av Nobelböckerna hittills. Men den boken är genomusel så till den milda grad att den är oläsbar. Det var en plåga sida upp och sida ner, och jag gnetade mig genom hela boken (ett inlägg som kommer är det här med att läsa klart böcker oavsett vad). Och jag vet inte riktigt varför den var så hopplös. Visst, det var svårt att hänga med i handlingen, men det gäller ju också för böcker som jag tyckt varit bra. Så kanske man kan se Nobelböckerna uppenbara problem som kvalitetsmärken trots allt?

Nobelprojektet – Henryk Sienkiewicz

Vi lämnade – till sist! – 1904 bakom oss och kom fram till 1905 och Henryk Sienkiewicz som skrev boken "Med eld och svärd". Han är vår förste polske nobelpristagare, och den största stavningsutmaningen hittills bland författarna, men också boken med den hittills bästa titeln. Eld och svärd, vad kan gå fel med det? Polen har faktiskt inte mindre än fyra nobelpristagare, vilket gör dem nia i topplistan över länderna med flest pristagare, de har lika många som Irland.

Och mycket eld och svärd blev det, i synnerhet det senare. Den här boken var rolig, och otroligt lättläst, men känns som en pojkbok, som en äventyrsroman. Tänk er massor av olika hjältemodiga karlar, renhjärtade härskare och dundrade över slätterna på hästryggen. Massor av lustiga, läskiga eller ondskefulla bifigurer passerar revy och huvudpersonen är egentligen ganska beige i jämförelse – lite som i en klassisk gammal fantasyroman. Nobelpriset har verkligen gått igenom en viss litterär utveckling sedan den först började. Den här kopplar troligen mest till den idealistiska draget i mening politisk idealism, för det är en hel del snack om hur kosacker är, sådär egentligen, och hur polacker är, och vilka män som egentligen är bäst lämpade att styra.

Det ingår också ett obegripligt kärlekspar, varav den beige hjälten är en, som faller så djupt för varandra att inget kan få dem isär de närmaste tvåhundra sidorna, för de har ju ändå suttit och pratat och tittat in i varandras ögon i – en kvart? Tjugo minuter? Jag säger inget om kärlek vid första ögonkastet, jag säger bara att jag skulle nog satsa på någon av hjältens polare som räddar mig (om och om och om igen), och inte hänga upp mig så på killen som passerade min familjs gård för ett halvår sedan.

Jag tyckte också att det var hysteriskt roligt hur man valt att porträttera denna hyperkyska madonnafigur som den kvinnliga protagonisten är. Det här tyckte någon kändes som en rimlig avbildning av en karaktär som i boken knappt gläntade på pälskappan:

Fast det absolut finaste är en av bihistorierna om litauern Pan Longin, som svurit att leva i kyskhet tills han har uppfyllt sitt mål: att upprätta sin stolta släkts ära. Hans anfader lyckades hugga av tre huvuden med ett enda hugg, och Pan Longin är besluten att göra detsamma innan han gifter sig. Så han vandrar runt i historien, ser med stora blanka ögon på alla vackra kvinnor, trängtar och gnäller om att få komma ut i strid. När han till sist, efter många, många strapatser verkligen lyckas med detta ler han bara blygsamt och säger tyst "jo, de stod så lägligt till". Fina Pan Longin som får ett så sorgligt slut att jag var tvungen att gråta en skvätt.


Ett viktigt plus är att min Nobelvapendragare fick tag på den här boken i den finaste utgåvan, det vill säga i "Vårt hems Nobelbibliotek", fina små halvfranska band från 20-talet. Då valdes några titlar ut på känn, tyvärr inte alla, och de släppte det i dessa fina band. Ett plus är också inledningar som denna, där de säger att "Med eld och svärd" är speciellt intressant för en svensk publik, eftersom vi ju var i Polen och plundrade under 30-åriga kriget. Ja, för historiska romaner som inte relaterar till svensk stormaktstid har ju begränsat värde, eller?

Men är det ändå inte märkligt att det inte har gjort några samlade utgåvor av nobelpristagare sedan dess i Sverige? Nog måste det finnas fler Nobelnördar än jag och min vapendragare? Än större anledning att försöka få så många böcker som möjligt i den här utgåvan så länge vi kan:

Bibliotek utifrån

De flesta bibliotek jag tycker om tycker jag om insidan av, det är i alla fall den jag tänker mest på. Stockholms universitetsbibliotek gör ju ingen speciellt glad att titta på, men har en utmärkt samling engelsk skönlitteratur som också finns som hemlån. Men det finns också undantag – bara att cykla förbi Carolina Rediviva gör mig glad, liksom Stockholms fina stadsbibliotek och Luleå stadsbiblioteks modern fasad.

Sen finns det som spelar i en helt egen liga: se här på Kansas City library:

När ska de svenska biblioteken ta över? Tänk er bara den roliga diskussionen kring urvalet! Kansas City Library sägs också ha haft en reklamkampanj när de här biblarna körde runt. Jag gillar speciellt "kapten Ahab's fish truck" – och detta trots vad jag tycker om Moby Dick, som ni väl vet:

Nobelprojektet – José Echegaray

Strax efter Mistral läste vi José Echegaray, som delade på nobelpriset 1904 med honom.

Att läsa pjäser är lite besvärligt, tycker jag. Det är svårt att känna att det blir lika levande som att se det på scen, och därför också lite svårt att visualisera karaktärerna, eftersom detta inte görs som i en roman. Vi läste två pjäser, 'The Great Galeoto' och 'Folly or Saintliness', som båda var mer lättillgängliga än Mistrals episka diktning, men där läsningen försvårades av författarens moraliska ambitioner.

För Echegaray skriver mycket om moral, och hur man bör bete sig, men det är mycket oklart för en modern läsare vem som egentligen beter sig moraliskt här. Det är snarare en klassik berättelse av självupptagna karlar som fastnar i sitt Stora Konstnärliga Inre och därmed gör livet livet eländigt för dem runt sig, i synnerhet kvinnorna.

Den mest intressanta delen av berättelserna var ändå hans diskussion om galenskap, och hur tunn gränsen kan vara mellan, som han säger, 'fool and saint'. Om precis alla runt en tror att en sak är sann, vad spelar det för roll om han har rätt, i alla praktiska bemärkelser blir han ju då galen. Och utan att berätta den faktiska ganska dramatiska handlingen för er: finns det lögner som är uppoffrande kärlekshandlingar? Och är de då inte moraliskt försvarbara? Det är ju lättare att tycka det om man inte är uppfostrar i ett moralsystem där lögnen i sig är problematisk, utan mest då den sårar andra. Men ändå, den självuppoffrande amman satt sig i minnet.

Men vad jag mest kommer minnas den här boken för är förordet. För det är något speciellt med en bok som till och med översättaren själv tycker är lite sådär. Hon skriver att "it would be an agreeable task to come forward with a Spanish Shakespeare. But Don José Echegaray is no such thing. He bears no resemblance to the new geniuses hailed with such delight." Hon fortsätter att "He has none of of subtlety of Maeterlinck" och att hans skrivande "reveals neither depth nor luminous thought". Och man undrar - varför i hela friden ville du då översätta den? Var det ont om jobb det året? Men det är ett uppfriskande förord; de brukar vara så hysteriskt överpositiva.

Så vad säger vi då om 1904? Man kan nog klara sig utan den här boken också, när det kommer till kritan. Jag funderar nu över hela 1904: rysk-japanska kriget, den poänglösa larmsignalen 1904, en massa storbränder – det kanske bara inte var något vidare år.

Nobelprojektet - Frédéric Mistral

Det är ingen vidare hastighet på bloggandet här, men däremot så har takten på läsandet i nobelprojektet äntligen ökat. Redan innan sommaren blev vi klara med Frédéric Mistral, som fick nobelpriset 1904.

Vi läste Miréo, hans mest kända verk, som är en sådan där hopplös episk dikt. Alltså en långt narrativ på vers, vilket bara det kräver mycket av en, och som får mig att båda ifrågasätta min litterära och intellektuella förmåga. Var är de egentligen? Vem pratar? Vem pratar nu – samma som förut? Är det en metafor eller gick solen just upp på riktigt? Vad är det som pågår? Godmorgon och goddag yxskaft för det mesta, med andra ord.

En text som dessutom hade till syfte att återuppväcka ett helt språk som ett litterärt språk (eller dialekt, beroende på var man står i den debatten) blir extra problematiskt att läsa i översättning, man känner hela tiden att man missar poängen. Men efter min kamp med Prudhomme fanns det inte på kartan att försöka läsa Mistral på provensalska. Så här ser boken förresten ut i en samtida illustration. Vad är det med den här tiden och små fötter? Strindberg obsessar ju också om Siri von Essens sexiga små fossingar. Tacka vet jag rejäla fötter och någonstans att gå.

Det här boken sällar sig till min starkaste kategori: böcker jag läser så att ni slipper. Den här kan ni leva utan. Mitt bästa argument för detta är handlingen självt: Den vackra flickan blir kär i en korgmakares son – complications ensues. Hon ger sig ut på vandring i öknen, men glömmer sin hatt, får solsting och dör (!?). Men då ser hon helgonen, så det är lite okej ändå.

Otacksamhet mot P1

Alltså, jag tycker om P1. Jag tycker verkligen om P1. Och ändå finns det uppenbarligen ingen ände på mitt gnäll just nu. Idag sänds första avsnittet i höstens bokcirkel, och jag är alldeles opepp. Jag ynkar bara om hur formatet var förut (varför fick bytet om programnamn och hemsida mig ur gängorna så? Varför kan jag inte bara vara glad över mer bokprat ute i etern?), och att jag redan har läst höstens bok The Great Gatsby. Gnäll!
Jag skyller på någon slags bokcentrerad PMS. Eller möjligen på min ständiga besvikelse när bokcirklar jag är med i blir en omläsning istället för en hjälp att vinna The Game of Life – bokversionen.