Läsa nytt eller gammalt?

Häromdagen diskuterade jag för femtioelfte gången om man ska läsa samtida litteratur, eller uteslutande satsa på klassikerna. Ska man, kort sagt, vänta ett par tio-trettio år tills någon slags allmän opinion har bestämt vad som var beständigt, vad som är tillräckligt bra? Ibland pratas det om äldre litteratur som om den vore automatiskt bättre, och sådana som inte läser böcker om de inte är minst tjugo år gamla brukar själva framhålla det som någon slags kvalitetsmärke, vilket får mig att vilja bita dem (eller ofta, honom) i hälsenan.

I Peter Englunds blogg gästskriver Gunnar Ekelöf såhär att han inte längre är lika intresserad av bokflödet, utan vänder sig till klassikerna. Han kan med ro se dagsdiskussionen an, skriver han, utifrån allmänna mänskliga teman som alltid återkommer, om än i ny form. Först är jag bländad av hans språk, för få kan skriva som Ekelöf kunde, och sen bländas jag ytterligare en stund av hur kul det är att en gubbe som varit död i över fyrtio år får komma till tals och gästblogga. Men så börjar jag undra vad det är han säger egentligen.

För att vara en del av en tid är väl att se filmerna, att läsa böckerna? Inte att leva i någon slags av auktoriteter godkänt dåtid? Det antropologer brukar ju gilla att säga att de flesta mänskliga mytologier, berättelser och sagor är samma sak om och om igen, som variationer på några få teman. Men det är ju våra variationer. Vår tids tolkning. Vår läsning av det stora narrativet, och jag kan tycka att det finns en glädje i att vara del i det som sker just nu. Jag är glad att läste Da Vinci-koden när den precis kom, att läste Hungerspelen och är del i den hypen till och med kan säga precis varför och på vilka sätt jag avskydde Twilight-böckerna.